I väntan på bättre tider

Jag är trött och less.. och jag känner att jag behöver skriva av mig lite. Kommer säkert att ta med mig alla känslor ändå när jag snart åker till jobbet, men va gör det när stressen ändå sköljer över en när man går in genom dörrarna.

Jag är trött på att aldrig kunna sova. Vi flyttade in i det här huset jag sitter i nu, för snart två veckor sedan och jag har inte fått sova en natt sedan dess. Vaknade flertalet gånger inatt av det det knäppt, rasslat eller ja.. bara det blåser lite utanför så är det kört. Jag kan inte säga att jag är rädd, för det känns inte som en konstant rädlsa.. utan mer obehag av att det helt plötsligt står någon där som vill bryta sig in. Två gånger är minst en gång för mycket..

Jag är less på att vi fortfarande inte har rinnande vatten, eller fungerande el. Jag blir så less på att snubba på skarvsladdar, behöva planera vart och när jag ska duscha. Behöva ha vatten i kylskåpet för att kunna göra frukost och välling åt B. Sen är det ju larmet också.. som inte heller kan kopplas in förens elcentralen är på plats.

Jag håller med Josefin om att det är så onödigt att lägga ner energi på att fundera hur det kunde bli så här. Det skulle ha blivit så här ändå.

Just nu är jag bara trött och less på detta bygge. Jag vill inte bygga något mer, aldrig mer i mitt liv. Sen är det också.. som jag känner just nu, omöjligt att kunna bo här också. Det är obehagligt att vara ensam här, det går inte att sova.. och fram för allt (just nu) går det inte ens att leva ett vardagsliv.

Tänk va underbart allt skull kunna vara, om allt vore precis som jag vill! Underbara tanke..

Tacka vet jag höghus, mitt i stan, helst på åttonde våningen. Där kan ingen bryta sig in genom mitt fönster!

Barnbidraget

Att regeringen har på förslag att barnbidraget ska inkomstbeprövas tycker jag är dåligt. En del har lite högre lön för att man pluggat en massa. Både jag och Patrik har studielån för alla våra år på högskolan. Jag är säker på att en del inte "behöver" pengarna, tex. miljonärer. Men va sjutton?! Är inte Sverige ett land där det är såå viktigt att det är "lika för alla"? Tycker jag har hört det en miljon gånger under min tid i livet.
Jag är också helt övertygad om att många inte tycker att vi behöver pengarna, eftersom vi sparar dom åt Benjamin. Har har mer pengar på banken än vad vi har för tillfället. Då kommer säkert kommentaren "guuud, vilken bortskämd unge" och ja, må hända. Jag tycker att det är viktigast att Benjamin lär sig värdet på pengar innan han ens vet att det finns pengar på banken. Hans fond är inte tillgänglig när som helst, utan när det är dags att ta körkort, plugga på annan ort eller köpa en bil innan han fått jobb.
Visst, det är bekvämligheter alla inte kan ge sina barn. Pengar, är viktigare än många vill erkänna. Jag tycker inte synd om dom som inte kan spara. Såklart jag tycker att det är tråkigt att inte alla har bra lön och bra jobb som dom trivs med, precis som mig och Patrik. Jag känner att vi är lyckligt lottade. Men samtidigt ligger det hårt jobb, med högskoleutbildningar bakom, jag tycker vi är värda att ha det bra. Samtidigt som jag tycker att Benjamin är värd att ha en bra uppväxt, utan att bli bortskämd av annat än en massa kärlek!

Bittersweet

Det har varit en konstig känsla under dagen. Lycka, men ändå vemod. Att träffa så många, man aldrig kommer se igen, att säga hejdå för sista gången. Framtida kontakter blir i skickadet av patienter runt på alla olika arbetsplatser.
Lämnar er för kvällen med blandningen av känslor.. jag hoppas för guds skull jag slipper se er på avdelningen på måndag ;)

En galen fest

Jag tror nästan att alla var nöjda på gårdagens fest. Jättegod mat från Rådhuskällan.
Sen till skandalerna ;) Patrik har alltid sagt att sjuksköterskor är en klass för sig själv. Såklart har jag alltid sagt emot, men igår såg jag vad han menade. Stupfulla människor, redan vid ankomsten. "Tjejer", säkert i sin 30-års kris, satt i knä på alla dom få killar som ändå var där. Sen försvann folk, in på toaletter.. ut på balkongen.. bortom synhåll. Varför i hela friden? Vad betyder barn, familj eller "vara dig trogen tills döden skiljer oss åt" egentligen? Jag kan ju bara säga att JAG värderar dom orden högt. Hade det varit jag, som var gift och lovat allt man nu gör, skulle det inte finnas en suck i universum som ens fick mig att tänka den tanken. Jag menar, VART är respekten för människan man lever tillsammans med?! Respekten för sin familj.. det är inte bara barnen som blir inblandade om något sånt här skulle komma fram till fel öron. Sist, men inte minst, vart är respekten för sin egna person? Gör en drink att man stänger av hjärnan, inte bryr sig, glömmer allt och bara söker bekräftelse en hel kväll. Jag lovar att dom här människorna (och nej tyvärr, det är inte bara 2 jag pratar om) kommer att leva precis som vanligt idag, som att ingenting har hänt. Dom pussar sina respektive hejdå, sen åker dom till jobbet och träffar den här andra som dom hade sex med kvällen innan och säger hej likadant, med samma kalla ton, som dom gjorde på förmiddagen innan festen.
Nej, fy fan är det enda man kan säga.

Dagens sanning

"Den dagen du bestämmer dig för att skaffa barn, bestämmer du dig för att ha ditt hjärta springandes utanför din kropp i restan av ditt liv."

Om minnen man inte vill ha

Varför är det sådant man vill glömma som stannar kvar? Varför får man inte välja vilka minnen som behövs? Det är alltid det jag vill, eller behöver för min egen del, glömma som etsar sig fast på näthinnan. Är det för att det finns en mening med att komma ihåg det, eller är det för att man minns en känsla som bilden också stannar kvar alldeles för länge?
Är man med om saker, speciellt på jobbet, så vill man bara kunna glömma och gå vidare. Jag tycker nästan aldrig det är helt möjligt. Det är lättare att glömma personer, namn och så vidare, men ett ansikte eller en bild kan verkligen fastna i mig. Sen plockas den fram, när man minst anar det. När huvudet är helt tomt och man verkligen försöker koppla av, då kommer någon av dom bilderna, som man bara vill att dom ska försvinna illa kvickt.

Ilska

Vad är mer irriterande är folk som är, rent ut sagt, helt j-vla dumma i huvudet. Ursäkta mig, men ibland rinner det helt enkelt över. Jag irriterar mig på folk som är otrogna mot personer jag bryr mig om, folk som ljuger och försöker få folk att vända sig mot mig utan anledning och folk som är bara helt j-vla dryga och irriterande och inte fattar det ens själva. Utan dom till och med säger emot. Det känns som att det kokar på insidan av ilska. Det nästan kliar innifrån och ut. Helt sjukt. Det konstiga är nästan att det är folk som jag inte känner jag blir arg på, mest arg på. Jag menar; folk man bryr sig om, klart man blir arg på dom, men inte på samma sätt som det här! Ja, det är nog helt enkelt så att en del är för korkade för sitt eget bästa.

Abso-fucking-lutley!

"Tror du att gräset är grönare på andra sidan? Då har du bara glömt att vattna ditt eget"

Jag trodde jag kunde

Jag trodde att jag var en bra människokännare, med tanke på vad man gör hela dagarna borde man ju ha fattat ett och annat. Men icke, svårare saker än folk finns det inte att försöka förstå sig på! Kanske det är när man tror att man är bra på något som man verkligen inte är det!?

".. and you can't say that you're happy without me"

Worth considering

We all carry something with us. Of course, it's nice if we travel with someone who can help lighten the load. But usually it's easier to just drop what we have been carrying, so we can get home that much sooner. Assuming of course there will be someone there to greet us when we arrive. Why do we clutch at this baggage, even when we are desperate to move on? Beacuse we all know, there is a chance, we might let go to soon.

Minnet

Vad är det man minns egentligen? Jag menar, det som man sitter och läser om just för tillfället, som lagar och arbetsmiljö. Hur länge kommer jag igår det? 5 minuter? Ja, max. Vad minns man bäst? Känslor eller tankar? För fakta är det då rakt inte.. Finns det något man skulle kunna minnas resten av livet? Benjamin är det självklara svaret där, han kommer alltid uppta mina tankar, vad som än händer. Men något annat då? Ja, kanske.. den där känslan av att inte vilja förlora någon. Den som nästan gör att man gråter av tanken på att den personen skulle försvinna.

Jag var en sån förut som glömde allt. Saker till tentor, möten och tider, personers födelsedagar.. ja allt. Ska försöka bättra mig, om nu försöka duger.

Senare idag är det möte på dagis, om inskolningen. Ska bli skönt att bara jobba till lunch, i morgon är det ju heldag, i Ludvika dessutom *suck*

Jag kommer alltid minnas din första kyss..