Varför är det sådant man vill glömma som stannar kvar? Varför får man inte välja vilka minnen som behövs? Det är alltid det jag vill, eller behöver för min egen del, glömma som etsar sig fast på näthinnan. Är det för att det finns en mening med att komma ihåg det, eller är det för att man minns en känsla som bilden också stannar kvar alldeles för länge?
Är man med om saker, speciellt på jobbet, så vill man bara kunna glömma och gå vidare. Jag tycker nästan aldrig det är helt möjligt. Det är lättare att glömma personer, namn och så vidare, men ett ansikte eller en bild kan verkligen fastna i mig. Sen plockas den fram, när man minst anar det. När huvudet är helt tomt och man verkligen försöker koppla av, då kommer någon av dom bilderna, som man bara vill att dom ska försvinna illa kvickt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar