Vi börjar vänja oss vid Benjamins nya, tandlösa, flin. Han börjar bli rätt söt. Han är nöjd över "gluggen" och tur är väll det, eftersom han säkert kommer få vara tandlös i några år. Nåväl, det gick bra hos tandläkaren. Jag hade ju tjatat på dom att ge honom något lugnande innan, eftersom han är så fruktansvärt rädd för sprutor (dock lite bättre nu efter flunsa-vaccinet, men då gick det bra för att det var mormor som gav det). Det hade aldrig gått att få honom att ligga still. Han var på helspänn, även fast han fick Midazolam innan, men det märktes att han också var lite drogad efteråt. Det där jobbiga med sprutan och bedövningen, det minns han inte :) Så nu säger vi bara att "du var så duktig och det gick så bra". Förhoppningsvis kommer det motverka tandläkar- och sprutskräck i framtiden. Hoppas såklart han aldrig mer behöver bedövning, så länge jag måste sitta och hålla handen :)
Idag när han kom till förskolan (ska försöka sluta säga/skriva dagis) visade han stolt upp sin glugg och dom tyckte han helt plötsligt såg ut som en 5-åring (dom andra har ju börjat tappa tänderna på förskolan) och då sträckte han på sig lite extra. Dom har en tavla med en mun, där man får sätta upp en tand när man tappat den och han kom själv på, att han var den enda som fått sätta upp två tänder på en gång :)
Nu är vardagen här.. tvättmaskinen går, ska plocka undan lite sen efter helgen och gårdagen. Börja planera för mat.. ja, det är som vanligt i mitt enformiga hemmafru-liv. Mr. Skrik ligger och äter välling, dags för förmiddagsvilan hoppas jag. Han har varit vaken från och till hela natten, ända tills jag la honom bredvid Patrik, då blev han nöjd och sov 3 timmar i sträck. Jag har stått och frusit vid hans säng var 10:e minut för att försöka få honom att somna innan det, så ja.. 4 timmars sömn, ska man vara nöjd för det?
.. och en sak till. Jag hoppas så på det nya vaccinet, som uppenbarligen hjälpt lite emot diabetes. Jag hoppas att ett "botemedel" är på väg. Önskedröm, jag vet. Diabetes är något vi har i släkten och jag är ibland livrädd att mina barn ska få det, både i nuet och på lång sikt. Något som aldrig går att bota, som ställer till en massa oreda (och rädsla) och med möjliga komplikationer. Har flera gånger varit orolig för Benjamin, när han ibland börjar dricka en massa innan han ska gå och sova (som han inte brukat) eller helt plötsligt går ner i vikt. Ja, jag är nojig. Hypokondriker så det räcker, både åt mig själv och mina barn.
Nu har Johannes somnat, så jag ska passa på att se det där Grey's avsnittet jag aldrig fick se i fredags, eftersom marodören bestämde sig för att skrika i 2½ timme istället för att sova. Very nice..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar